Under dessa omständigheter beslöts att vi skulle återvända till Battle Creek och stanna där så länge vägarna var leriga och sönderkörda, och att jag skulle slutföra Nr 12 där. Min man var mycket angelägen om att träffa sina bröder i Battle Creek och tala med dem och tillsammans med dem glädja sig över det arbete som Gud gjorde för honom. Jag samlade ihop mina skrifter och vi påbörjade vår resa. På vägen höll vi två möten i Orange och fick bevis på att församlingen hade nytta av dem och att de blev uppmuntrade (578). Vi blev själva uppfriskade av Herrens Ande. Den natten drömde jag att jag befann mig i Battle Creek och att jag tittade ut genom sidofönstret bredvid dörren. Jag såg ett sällskap som marscherade upp mot huset, två och två. De såg bistra och beslutsamma ut. Jag kände dem väl och vände mig om för att öppna dörren till vardagsrummet för att ta emot dem, men tänkte att jag skulle se efter igen. Scenen hade förändrats. Sällskapet föreställde nu en katolsk procession. En bar ett kors i sin hand, en annan ett vassrör. Och när de närmade sig, tecknade han som bar röret en cirkel runt omkring huset och sa tre gånger: ”Detta hus är fördömt. Ägodelarna måste konfiskeras. De har talat emot vår heliga orden.” Jag greps av skräck och jag sprang genom huset, ut genom dörren på norra sidan och fann mig själv mitt i ett sällskap, av vilka jag kände några. Men jag vågade inte säga ett ord till dem av fruktan för att bli förrådd. Jag försökte finna en undanskymd plats där jag kunde gråta och be utan att behöva möta ivriga och nyfikna ögon vart jag än vände mig. Jag upprepade ofta: ”Om jag bara kunde förstå detta! Om de ville tala om för mig vad jag har sagt eller vad jag har gjort!”