Efter att jag blivit helt övertygad om att min man inte skulle bli återställd från sin långvariga sjukdom om han förblev overksam, och att det verkligen var hög tid att jag reste ut och avgav mitt vittnesbörd inför folket, bestämde jag mig för att göra en rundresa i norra Michigan, tillsammans med min man i hans mycket svaga tillstånd, i den strängaste vinterkylan. Det krävde inte så litet moraliskt mod och tro på Gud för attjag skulle fatta beslutet att ta en så stor risk. Men jag visste att jag hade ett arbete att utföra och jag tyckte att det verkade som att Satan var fast besluten att hålla mig ifrån det. Jag hade väntat länge på att det skulle bli ett slut på vår instängdhet, och jag var rädd att dyrbara (104) själar skulle gå förlorade på grund av dröjsmålet. Att stanna borta från fältet ännu längre tycktes mig värre än döden, och om vi reste ut kunde vi inte mer än dö. Därför lämnade vi Battle Creek för att resa till Wright i snöstorm den 19 december 1866. Min man klarade den drygt fjorton mil långa resan mycket bättre än jag hade befarat, och verkade må lika bra när vi nådde fram till vårt mål som han hade gjort när vi lämnade Battle Creek.