Jag led svårt i mina tankar. Ibland vågade jag inte sluta mina ögon under en hel natt, utan brukade vänta tills min tvillingsyster hade somnat. Då steg jag tyst upp ur sängen och böjde knä på golvet. Jag bad tyst i en stum förtvivlan som är omöjlig att beskriva. Skräcken i ett evigt brinnande helvete var alltid inför mig. Jag visste att det var omöjligt för mig att leva länge i detta tillstånd och jag vågade inte dö och drabbas av syndarens hemska öde. Så avundsjuk jag var på dem som visste att de var accepterade av Gud! Så dyrbart den kristnes hopp tycktes för min plågade själ!