Människor som Gud har utvalt för att arbeta i detta verk kommer att ge bevis på sin höga kallelse och betrakta det som sin främsta plikt att växa och bli bättre, tills de blir skickliga arbetare. När de sedan visar att de är ivriga att förvalta de pund som Gud har anförtrott åt dem, då bör de på ett omdömesgillt sätt få hjälp. Men den uppmuntran de får ska inte lukta smicker, för Satan själv kommer att göra tillräckligt av den sortens arbete. De män som tror att det är deras plikt att predika, borde inte få underhåll när de genast belastar bröderna med sig själva och sina familjer för att få stöd. De är inte berättigade till det förrän de kan visa ett gott resultat av sitt arbete. Det är nu risk att skada unga predikanter och dem som bara har liten erfarenhet, med smicker och genom att befria dem från livets bördor. När de inte predikar bör de göra vad de kan för att försörja sig själva. Det är bästa sättet att pröva vilken sorts kallelse de har att predika. Om de vill (447) predika bara för att bli försörjda i egenskap av pastorer, och samfundet agerar klokt, kommer de snart att släppa bördan och överge förkunnandet för en mer lönande bransch. Paulus, en mycket vältalig förkunnare, som mirakulöst blev omvänd av Gud för att utföra ett speciellt arbete, var inte för fin för att arbeta. Han säger: ”Ända till denna stund är vi hungriga och törstiga och nakna och blir misshandlade och har ingen fast hemvist. Vi sliter och arbetar med våra egna händer. När vi blir smädade, välsignar vi, när vi blir förföljda, härdar vi ut.” 1 Korintierbrevet 4:11-12. ”Inte heller åt vi någons bröd utan att betala, utan under arbete och möda natt och dag, för att inte ligga någon av er till last.” 2 Thessalonikerbrevet 3:8.