Somliga predikanter har varit sysselsatta med skrivarbete just vid sådana tillfällen, då ett särskilt intresse väckts för sanningen, och det har ofta hänt, att deras skrivning inte hört ihop med det verk, som de haft till uppgift att utföra. Detta är ett stort fel, ty vid sådana tider är det predikantens plikt att sätta in hela sin kraft på befordrandet av Guds rikssak. Hans förstånd måste klart riktas på den enda saken: att rädda själar. Men är hans tankar upptagna av andra ting, så kommer kanske många att gå förlorade för vädret, som genom undervisning i rätt tid hade kunnat bli räddade. Många predikanter låter sig lätt dras bort från sitt arbete. De blir missmodiga eller låter sitt hem utöva för stor dragningskraft och låter därigenom ett tilltagande intresse för ordet dö ut av brist på uppmärksamhet. De skador, som därigenom tillfogas Guds verk, kan knappast uppskattas. Då åtgärder vidtagits för sanningens förkunnande, bör den ifrågavarande predikanten känna sig ansvarig för att saken genomförs med framgång. Om hans arbete tycks vara utan resultat, bör han under allvarlig bön söka upptäcka, om han arbetar på ett sådant sätt, som han borde. Han bör i självprövning ödmjuka sin själ inför Gud och i tro omfatta de gudomliga löftena samt lugnt fortsätta sina bemödanden, till dess han med tillfredsstillelse kan veta, att han troget uppfyllt sin plikt och gjort allt vad som stod i hans makt för att vinna det önskade resultatet.