Dagligen avgör människor frågan om liv och död, de beslutar sig för antingen evigt liv eller evig utplåning. Och ändå nöjer sig många av dem, som säger sig tjäna Herren, med att ägna sin tid och uppmärksamhet åt sådant, som är av föga vikt. De nöjer sig med, att strida inbördes. Vore de hängivna Mästarens tjänst, skulle de inte bråka som en familj med ouppfostrade barn. Var och en skulle då stå på posto, verkande med hjärta och själ som missionär åt Kristi kors. Den Helige Ande skulle då bo kvar i arbetarnas hjärtan, och rättfärdighetsverk skulle utföras. Till verket skulle arbetarna föra en väckt församlings böner och solidaritetskänslor. De skulle få sina order från Kristus, (241) och skulle inte ha tid med att kivas. Budskap skulle komma från läppar vidrörda med levande glöd från Guds altare. Allvarliga, renade ord skulle uttalas. Ödmjuka, förkrossade böner skulle i tro stiga upp till himmelen. Arbetarna skulle med ena handen greppa tag i Kristus, och med den andra skulle de fatta om syndare och dra dem till Frälsaren.

*****