När Jesus i synagogan läste från profetian, slutade han att läsa innan han kom fram till det sista avsnittet som avsåg Messias' uppdrag. Efter att ha läst orden: "Och till att predika ett nådens år från Herren", uteslöt han avslutningen av meningen, "och en hämndens dag från vår Gud." – Jes. 61:2. Denna var lika sann som den första delen av profetian och Jesus förnekade inte sanningen genom sin tystnad. Men detta sista uttryck var något som hans åhörare tyckte om att dröja kvar vid och som de gärna ville se gå i fullbordan. De förkunnade straffdomar över de andra folken, men de kunde inte se att deras egen skuld var större än andras. De stod själva i det djupaste behov av den barmhärtighet som de var så villiga att vägra de kringboende folken. Denna dag, då Jesus stod mitt ibland dem i synagogan, hade de sitt tillfälle att ta emot kallelsen från himmelen. Han som har "lust till nåd" (Mika 7:18), hade gärna velat rädda dem från den ödeläggelse som deras synder skulle ge upphov till.