Låt dessa ord allvarligt övervägas. Låt ingen säga: ”Det betyder inte mig; jag är ju kristen.” Vem säger så detta, Du själv, eller Han, som läser hjärtat? Den otrogne tjänaren hade blivit betrodd med allvarliga ansvarsuppgifter; inför världen visade han sig som en Kristi tjänare; men, oh, så sorgligt och bedrövligt för honom själv, och för hela hans samlade krets: Han var en ond tjänare! Han riskerade sin herres egendom. Han lärde själar, att träda på Guds heliga lag. Han kallade Kristus för »Min Herre«. Men han sade: »Min herre dröjer«. Han sade inte, att Kristus inte skulle komma; han bespottade inte föreställningen om Hans (238) återkomst; men han sade till folk, att Hans ankomst blivit uppskjuten. Han tog bort överbevisningen ur andras sinnen om Herrens snara anländande. Hans inflytande ledde människor till övermodigt, likgiltigt dröjsmål. Alltså var de inte på sin vakt, utan återgav den otrogne väktarens ord. Åter andra hörde dessa ord, greps av deras onda andemening, och fastnade ohjälpligt i sin världslighet och dvala. Därmed styrde de skutan nedåt, inte uppåt; de såg inte hän till eller påskyndade Guds dag. Jordiska lidelser, och fördärvade tankar, tog sinnet i besittning.