Saken har framställts för mig så här: En drunknande, som förgäves kämpar mot vågorna, upptäcker en båt, och med sina sista krafter lyckas han att nå fram till den, och greppar tag i relingen. I sin svaghet kan han inte, men smärtan i hans ansikte skulle framkalla medlidande i varje hjärta, som ägde en gnutta medkänsla. Men båtens ägare, sträcker de ut händerna, för att lyfta honom ombord? Nej! Hela himmelen ser på, medan dessa människor slår undan de svaga och klamrande händerna, varpå en lidande medvarelse sväljs av vågorna, för att inte komma upp igen. Scenen har upprepats om och om igen. Den har bevittnats av Honom, som gav Sitt liv som lösensumma just för dessa själar. Herren (354) har räckt ned Sin hand, för att frälsa. Herren Själv har gjort det arbete, som Han överlåtit åt människor att göra, i uppenbarandet av Kristi medömkan och medlidande med syndare. Jesus säger: »Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.« {Johannesevangeliet 13:34.} Golgata uppenbarar för envar av oss omfattningen hos denna kärlek.