Hans besvikelse stärkte deras medömkan, som visste, hur länge han ivrigt hade hoppats på och förväntat sig, att bli helad av Jesus. Dagligen förde de honom till templet, för att förbipasserande skulle förmås till, att ge honom en skärv, för att lindra hans aktuella behov. Då Petrus och Johannes gick forbi, bad han om en gåva från dem. Lärjungarna såg på honom med medkänsla. ”De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ’Se på oss!’” ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!’” {Kapitel 3:4, 6.}