På kvällen den andra dagen var han långt borta från sin fars tält. Han kände sig som en landsflykting; och han visste, att allt detta bekymmer hade kommit över honom på grund av hans eget orätta handlande. Förtvivlans mörker omgav hans själ, och han vågade knappt att bedja. Men i sin enslighet kände han behovet av Guds beskydd, som aldrig förut. Han bekände sin synd under gråt och djup ödmjukelse samt bad ivrigt om, att få något bevis på, att han inte var helt och hållet övergiven. Hans sorgsna hjärta fick likväl ingen lindring. Han hade förlorat allt förtroende för sig själv, och han fruktade, att hans fäders Gud hade förskjutit honom.