Under denna tid av väntan hade de tillfälle, att stilla begrunda Guds lag, som de hade hört uttalas, och att bereda sina hjärtan för att motta nya uppenbarelser, som Han möjligen skulle ge dem. De hade inte särskilt mycken tid för detta verk; och hade de därför sökt, att få en klarare uppfattning av Guds fordringar och ödmjukat sina hjärtan inför Honom, skulle de ha blivit beskyddade mot frestelsen. Men de gjorde ej detta, utan de blev snart sorglösa, ouppmärksamma och laglösa. Detta var i synnerhet förhållandet med det blandade folket. De var otåliga, att få bege sig i väg till löftets land – landet, som flöt av mjölk och honung. Det var endast på villkoret, att de var lydiga, som det sköna landet blev lovat till dem; men de hade glömt detta. Några antydde, att de skulle återvända till Egypten; och de flesta av folket var beslutna, att, vare sig de drog framåt till Kanaan eller tillbaka mot Egypten, de ej längre skulle vänta på Moses.