David förföljdes fortfarande av kungen och fann ingen plats, där han kunde vila och vara trygg. Hans tappra män undsatte staden Keila och drev bort filistéerna därifrån; men de var likväl inte säkra ibland det folk, som de hade befriat. De lämnade därför Keila och begav sig till öknen Sif. Vid denna tid, då så få ljusa stunder visade sig i Davids liv, fick han glädja sig över att erhålla ett oväntat besök av Jonatan, som hade fått kunskap om hans tillflyktsort. De stunder, som dessa två vänner tillbringade i varandras sällskap, var ljuva och dyrbara. De omtalade sina växlande erfarenheter, och Jonatan uppmuntrade Davids hjärta, genom att säga: "'Var inte rädd', [. . .] 'min far kommer inte att få tag i dig. Det är du som skall bli kung i Israel, och då står jag närmast dig i rang. Det vet min far också.'" Under det att de talade om Guds underbara förfarande mot David, kände den jagade flyktingen sig väldigt stärkt. "Så slöt de båda ett förbund inför Herrens, och Jonatan gick hem, medan David stannade i Horsha."