Israels barn tycktes ha ett ont, vantroende hjärta. De ville inte stå ut med ödemarkens strapatser. Då de mötte vanskligheter på vägen, betraktades de som omöjligheter. Deras tillit till Gud sviktade, och de såg blott döden framför sig. ”Och hela Israels menighet knorrade mot Mose och Aron i öknen och sade till dem: ’Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med mat att äta! Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela denna skara dö av hunger.’”