Eva skilde sig, utan att märka det, från sin man vid sitt arbete. Då hon uppmärksammade det, kände hon, att det kanske var farligt; men så tänkte hon, att måhända hon dock var utom fara, fastän hon inte höll sig så nära sin makes sida. Hon ägde ju visdom och styrka till, att känna igen och mota bort det onda, i fall det skulle visa sig. Änglarna hade varnat henne för, att göra detta. Eva fann sig själv stirra på det förbjudna trädets frukt med en blandning av nyfikenhet och beundran. Hon såg, att det var väldigt vackert, och tänkte för sig själv: Varför kan Gud så bestämt ha förbjudit oss, att äta därav, eller röra därvid? Detta gav Satan hans tillfälle. Han tilltalade henne som, om han läste hennes tankar: ”’Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?’”Alltså tilltalade han den förundrade Eva med mjuka och behagliga ord, och med musikalisk stämma. Hon studsade till, då hon hörde en orm tala. Han berömde hennes skönhet och utomordentliga älskvärdhet, vilket inte var obehagligt för Eva. Likväl var hon förbluffad, ty hon visste, att Gud inte hade gett ormen talförmåga.