På sommaren 1844 upptäckte adventisterna ett fel i sin tidigare uträkning av de profetiska perioderna, och enades om rätt ståndpunkt. De 2 300 dagarna i Danielsboken 8:14 trodde alla varade till Kristi andra ankomst och förmodade, att de skulle upphöra på slutet av våren. Nu såg de, att denna period räckte till hösten samma år, och adventisterna fäste nu sina tankar på denna tidpunkt som ögonblicket för Herrens framträdande. Proklamationen om detta tidsbudskap utgjorde ytterligare ett steg i uppfyllelsen av liknelsen om vigseln, vars tillämpning på adventisternas erfarenhet redan framstod klart.