Av rädsla att bli förlöjligad och gjord narr av tänkte jag att det bästa var att avvakta tills folkskaran hade skingrats, eller till dess jag kunde gå in utan att de märkte det. Men i stället för att avta blev antalet bara större, och av rädsla för att komma för sent lämnade jag hastigt mitt hem och trängde mig fram genom folkskaran. I min iver att nå fram till templet varken märkte eller brydde jag mig om trängseln omkring mig. Då jag kommit in i byggnaden såg jag att templet vilade på en jättelik pelare, och bundet vid den var ett sargat och blödande lamm. Vi som var där verkade veta att detta lamm hade blivit sårat och slaget för vår skull. Alla som gick in i templet måste gå fram till lammet och bekänna sina synder.