När Stefanus stod inför sina domare, vilade det ett ljus av härlighet från Gud över hans ansikte. ”Alla som satt i rådet fäste ögonen på honom och såg att hans ansikte var som en ängels” (Apg. 6:15). När han uppmanades att bemöta anklagelserna mot sig började han med Mose och profeterna och återgav Israels barns historia och Guds handlingssätt mot dem samt visade hur Kristus hade blivit förutsagd i profetiorna. Han hänvisade till templets historia och förklarade att Gud inte bor i tempel som är gjorda av händer. Judarna dyrkade templet och fylldes av större vrede över allt som talades mot denna byggnad än det som kunde ha talats mot Gud själv. När Stefanus talade om Kristus och hänvisade till templet, märkte han att folket förkastade hans ord. Utan fruktan tillrättavisade han dem och sade: ”Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande” Medan de följde religionens yttre former var deras inte fördärvat och fullt av dödlig ondska. Han hänvisade till deras fäders grymhet när de hade förföljt profeterna, och förklarade att de som han nu talade till hade gjort sig skyldiga till en ännu större synd när de förkastade och korsfäste Kristus. ”Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat” (Apg. 7:51, 52).