Den som ser vad Jesus gav avkall på och upplever Hans hjärtas ödmjukhet, kommer att tvingas säga som Daniel, när han såg en som liknade en människoson: “Mitt ansikte blev likblekt och jag hade ingen styrka kvar...” Dan 10:8 (2000). Den mänskliga naturen vill sticka upp sitt huvud. Den är beredd att hävda sig och strida. Men den som lär av Jesus avstår från det. Han har blivit tömd på sitt eget jag. Han är inte stolt och älskar inte att härska. Det är stillhet inom oss. Vi överlämnar vårt jag till den Helige Ande. Då traktar vi inte efter den bästa platsen. Vi försöker inte armbåga oss fram för att få uppmärksamhet, men vi känner att den bästa platsen för oss är vid Frälsarens fötter. Vi ser på Jesus och väntar på att Hans hand ska leda oss. Vi lyssnar för att höra vägvisarens röst. Aposteln Paulus hade upplevt detta. Han sa: ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.” Gal 2:19,20 - Thoughts From the Mount of Blessing, s 14, 15