Fariseerne hade fastställda tider för bön. När de, vilket ofta hände, befann sig ute vid den bestämda tidpunkten, stannade de där de var - kanske på gatan eller på torget, mitt i den rastlösa folkmassan - och läste med hög röst sina formella böner. En sådan tillbedjan, utförd uteslutande till självförhärligande, gav anledning till en skoningslös tillrättavisning från Jesu sida. Däremot avrådde Han inte från offentlig bön, ty Han bad själv med Sina lärjungar och med folkskaran. Han betonade emellertid den tanken för sina lärjungar, att deras offentliga böner skulle vara korta.