Vilket stöd skulle inte Kristus ha funnit hos Sina jordiska släktingar, om de hade trott på Honom, som kommit från himmelen och hade samverkat med Honom i arbetet för Gud! Deras otro kastade en skugga över Jesu jordiska liv. Detta utgjorde en del av bitterheten i den lidandets kalk, som Han tömde för oss. . . . . I sin kortsynthet kunde de inte förstå omfattningen av det uppdrag, som Han kommit, för att utföra och därför kunde de inte heller hysa medkänsla med Honom i Hans prövningar. Deras ohövliga, nedlåtande uttalanden visade, att de inte hade någon riktig uppfattning om Hans väsen och inte förnam, att i Honom det gudomliga var förenat med det mänskliga. Oftast såg de Honom fylld av sorg. I stället för att trösta Honom, sårade de Honom genom sin inställning och sina uttalanden.