Den trogne Abraham, som i lydnad för den gudomliga befallningen, . . . . fullföljde sin resa med Isak vid sin sida. Han såg i anden framför sig det berg, som Gud talat om för honom, att han genom ett tecken skulle utpeka, och där han skulle offra sin son. Han lyfte veden från sin tjänares skuldror och lade den på Isak, som skulle offras. Han omgjordade sin själ med fasthet och med en ångestfylld omutlighet gjorde han sig redo för det verk, som Gud fordrade, att han skulle utföra. Med ett förkrossat hjärta och med darrande hand tog han elden, under det att Isak ställde frågan: "Min fader! Se, här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?" Men Abraham kunde inte svara honom. Far och son byggde altaret, och det ohyggliga ögonblicket kom, då Abraham måste tala om för Isak det, som hade plågat honom hela den långa färden, att Isak själv var offret. Isak var inte en pojke. Han var en fullvuxen ung man. Han kunde ha vägrat, att underordna sig sin fars besked, om han hade valt att göra så. Han beskyllde inte sin far för, att ha blivit sinnesförvirrad, och inte heller sökte han, att förändra sin fars avsikt. Han underordnade sig. Han trodde på sin fars kärlek och litade på, att han inte skulle göra detta förfärliga offer av sin son, om Gud inte hade befallt honom, att göra det.