Den juridiska myndigheten hade blivit överlämnad åt Aron under Mose frånvaro, och en stor folkskara samlade sig nu omkring hans tält samt sade till honom: "'Gör oss en gud som kan gå framför oss!" . . . . För en sådan vändpunkt fordrades en man, som ägde fasthet, beslutsamhet och ett orubbligt mod - en man, som satte Guds ära över folkets ynnest, personlig säkerhet, ja, till och med själva livet. . . Aron gjorde några svaga invändningar mot ett sådant tillvägagående; och hans vankelmod och rädsla i det avgörande ögonblicket gjorde dem än mer beslutsamma. . . Aron fruktade för sin egen säkerhet; och i stället för, att ädelt försvara Guds ära, gav han efter för mängdens fordringar. Upploppet tilltog. Ett blint, tanklöst raseri tycktes behärska folkhopen. Det fanns några, som förblev trogna sitt förbund med Gud; men de flesta ibland folket tog del i avfallet. Ett fåtal, som dristade sig till, att stämpla det föreslagna görandet av bildstoden som avguderi, överfölls och misshandlades, och i förvirringen och upphetsningen miste de till sist livet.