Rättfärdigheten och Barmhärtigheten stod långt ifrån varandra, ja, mot varandra, och åtskilda av en stor avgrund. Vår Herre och Frälsare höljde Sin gudomlighet i mänsklig natur och gestalt och utvecklade till människors gagn en personlighet, som var utan fläck eller lyte. Han reste Sitt kors mitt emellan Himmelen och jorden, och gjorde det till föremål för en uppmärksamhet, som nådde båda sidor, så att det drog både Rättfärdigheten och Barmhärtigheten över svalget. ... Där såg de en, som var Gud lik, påta Sig straffet för all orättfärdighet och synd. Rättfärdigheten var fullt ut tillfreds, och den böjde sig i aktning vid korset och sade: Det är nog!