Den synd, som i hög grad härskar, som skiljer oss från Gud och som åstadkommer så mycken smittsam andlig förvirring, är själviskheten. Det finns endast en väg tillbaka till Herren och det är självförnekelsens väg. Vi förmår inget i oss själva, men då Gud styrker oss, kan vi leva för att göra gott mot andra och på så sätt befria oss från själviskheten. Vi behöver inte resa till främmande länder för att visa vår önskan att överlämna allt till Gud i ett användbart och osjälviskt liv. Det borde vi göra i hemmet, i församlingen och bland dem som vi har gemenskap med, ja, även bland dem som vi gör affärer med. Just på det vanliga livets färdväg är platsen där jaget måste förnekas och hållas under kontroll. Paulus kunde säga: ”Jag dör dagligen.” Det är själviskhetens dagliga döende i livets små uppgifter som gör oss till segervinnare. Vi borde glömma det själviska i vår önskan att göra gott mot andra. Hos många ser man en stor brist på kärlek till andra. I stället för att troget utföra sin plikt söker många mycket hellre en behaglig tillvaro.