Israeliterna hade ingen egentlig ursäkt för, att lämna arbetet på templet. Den tidpunkt, då de kom med sina allvarligaste invändningar, var den tidpunkt, då de borde ha fortsatt med bygget. Dock styrdes de av ett själviskt ogillande, att stöta på fara, genom att väcka fiendens motstånd. De ägde inte den tro, som är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser. De tvekade, att gå framåt, då Gud banade väg, eftersom de inte såg slutet från början. Då vanskligheter uppstod, lät de sig enkelt skrämmas bort från arbetet.