En slående kontrast till den helgelse som växte fram i Johannes' liv finner vi i hans medapostel Judas Iskariots erfarenhet. Liksom sin kamrat bekände sig Judas vara en Kristi apostel, men han hade bara en yttre form av fromhet. Han var inte okänslig för skönheten i Kristi väsens egenskaper. Ofta, då han lyssnade till Frälsarens ord, kände han en inte övertygelse, men han ville inte ödmjuka sig eller bekänna sina synder. Genom att stå emot det gudomliga inflytandet vanärade han den Mästare som han menade sig älska. Johannes kämpade uppriktigt mot sina karaktärsfel, medan Judas kränkte sitt eget samvete och gav efter för frestelsen. Detta snärjde honom ännu hårdare i hans onda vanor. Tillämpningen av de sanningar som Kristus undervisade om, överensstämde inte med hans önskningar och avsikter. Han kunde inte förmå sig att förkasta sina egna idéer för att ta emot vishet från himmelen. I stället för att vandra i ljuset föredrog han att vandra i mörkret. Han gav näring åt onda begärelser, girighet, hämndlystnad, mörka och ondskefulla tankar, till dess att han helt och hållet hade kommit under Satans inflytande.