Efter det att Jesus hade blivit korsfäst var lärjungarna en hjälplös, modfälld flock - som får utan herde. Deras Mästare hade blivit förkastad, fördömd och naglad vid ett vanhedrande kors. De judiska prästerna och ledarna hade hånfullt sagt: "Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ned från korset, så skall vi tro på honom" Matt 27: 42. Men korset, detta skammens och tortyrens redskap, gav världen hopp och frälsning. Lärjungarna hämtade nya krafter. Hopplösheten och hjälplösheten försvann. Deras karaktärer förvandlades och de bands samman av Jesu kärlek. De var bara enkla män utan rikedom. De hade inga andra vapen än Guds Ord och Guds Ande. Judarna ansåg inte att de var annat än fiskare. Ändå gick de ut i Kristi kraft för att vittna om sanningen och för att besegra allt motstånd. De gav sig iväg klädda i den gudomliga rustningen för att berätta den underbara historien om krubban och korset. De var trons hjältar utan ära och erkännande här på jorden. Från deras läppar kom ord med gudomlig uttrycksfullhet som skakade världen.