De hade inte alls lidit svältens kval. De hade mat här och nu, men de fruktade för framtiden. De kunde inte förstå, hur Israels här skulle få näring under sina långa ökenfärder med den enkla föda, som stod till förfogande, och i sin vantro såg de sina barn försmäkta. Herren var villig, att låta dem lida brist på mat, och utsätta dem för svårigheter, så att deras hjärtan skulle vända sig till Honom, som dittills hade hjälpt dem. Därmed skulle de komma att tro på Honom. Han var redo, att vara en praktisk hjälpare åt dem. Om de, i sin brist, ville kalla på Honom, skulle Han visa dem tecken på Sin kärlek och beständiga omsorg. Men de verkade vara ovilliga, att lita mera på Herren, än på sina ögons vittnesbörd. Dessa talade ändå om ständiga bevis på Hans kraft! Om de hade ägt sann tro och fast tillit till Gud, skulle olägenheter och förhinder, liksom verkliga lidanden, ha burits med glädje, efter det att Herren på ett så förunderligt sätt hade utverkat deras befrielse ur slaveriet. Därutöver hade Herren lovat dem, att om de lydde Hans bud, skulle inga sjukdomar drabba dem; ty Han sade: ”jag är Herren, din läkare.’”