Arons söner tog inte helig eld från det altare, som Herren Själv hade tänt, och som Han hade befallt prästerna att använda, då de offrade rökelse inför Honom. De tog vanlig eld, och anbringade den i sitt rökelsekar, samt lade rökelsen därpå. Detta var en överträdelse av Guds uttryckliga befallning, och Hans straffdom följde snabbt därefter. Arons söner, som hade en helig tjänst, skulle inte ha överträtt denna regel, om de inte hade varit sådana vinpimplare, och blivit delvis omtöcknade. De tillfredsställde aptiten, vilken fördärvade deras förståndsförmågor, och gjorde dem olämpliga för det heliga ämbetet. Deras förstånd var så omtöcknat, att de inte hade en verklig förnimmelse av, vad som var helig eld, som Gud låtit falla från himlen och som ständigt hölls brinnande på altaret, och vanlig eld, som Han hade förbjudit dem att använda. Om de hade brukat sina förståndskrafter fullt ut, skulle de med skräck ha undvikit, att förmätet överträda denna Guds uttryckliga befallning. De var särskilt gynnade av Gud, eftersom de ingått i den skara av äldstebröder, som bevittnade Guds härlighet på berget. De insåg, att det krävdes av dem den djupaste självrannsakan och helgelse, innan de trädde in i helgedomen, där Guds närvaro kom till uttryck.