Detta knotande påverkade nästan hela folkmängden. Först tillfredsställde Gud inte deras liderliga aptit, utan Han lät straffdomar drabba dem, och förgjorde de mest skyldiga med blixtar från himlen. I stället för att ödmjuka dem, ledde detta till att deras klagan tilltog. Då Mose hörde folkets gråt från deras tältöppningar, och klagan beträffande sina familjer, blev han förtörnad. Han påtalade sin svåra belägenhet för Herren, israeliternas bristfälliga underdånighet, och den ställning Gud hade satt honom i hos folket, som en vårdande fader, vilken gör folkets lidanden till sina egna. Han frågade Herren, hur han skulle kunna bära denna stora börda, att stadigt vara vittne till Israels olydnad, och höra deras knot mot hans befallningar, och mot Gud Själv. Han förklarade för Herren, att han hellre ville dö, än att se Israel, i deras trotsighet, ådra sig domar, medan Guds fiender jublade över deras utplåning. I sitt lidande sade han: Jag är inte i stånd till, att bära ansvaret ensam, ty det är för tungt för mig.