Johannes hade hört talas om Kristi syndfria karaktär och fläckfria renhet. Hans liv stod i samklang med det Herren hade uppenbarat för honom om Honom, som var mitt ibland dem, och vilkens liv var utan syndens fördärv. Johannes hade också sett, att Han skulle vara ett exempel för varje ångrande syndare. Då Kristus föreställde Sig Själv och bad om dop, kände Johannes genast igen Honom som den Högtstående, som hade uppenbarats för honom. I Kristi person och uppträdande såg han en karaktär överlägsen alla personers, som han någonsin hade sett. Atmosfären i Hans närhet var helig och skräckinjagande. Fastän han inte kände Honom som Messias, (59) hade Johannes aldrig förr märkt ett lika heligt inflytande från någon, som då han var tillsammans med Kristus. Han märkte Kristi överlägsenhet med detsamma, och drog sig för, att utföra dopritualen gentemot Honom, som han visste var syndfri. Många hade kommit till honom, för att få ångerns dop, och bekände därvid sina synder och förbrytelser; men Johannes kunde inte förstå, varför den ende syndfrie på jorden bad honom om en förordning, som antydde synd och där Kristus praktiskt taget bekände nedsmutsning, att tvättas ren ifrån genom dopets symbolhandling. Han protesterade mot Kristus, erkände Hans överlägsenhet, och vägrade att genomföra förordningen, i det att han sade: ”’Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig.’” Med fast och vänlig myndighet avvisade Jesus Johannes’ vägran och hans påstådda ovärdighet, och sade: ’Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet.’” Matteusevangeliet 3:14, 15.