Dessa två lärjungar hade icke antagit någon framstående ställning i förbindelse med Jesus, men de ägde en fast tro på honom. Strax efter de hade beträdt sin vandring, märkte de, att en främling kom efter dem, och denne upphann dem snart. Men de voro så upptagna med att omtala för varandra de besvärliga tankar, som sysselsatte deras sinnen, att de lade ej märke till, att de icke voro allena. Dessa annars så modige män voro så bedrövade, att de gräto under sin vandring framåt på vägen. Kristi kärleksfulla hjärta tände medlidsamhet för dem, och han såg här en bedrövelse, som han kunde lindra. Lärjungarna samtalade om de sista dagarnas händelser och förundrade sig över, huru Jesus kunde vara Gus Son och dock tillåta sig att lida en sådan vanärande död.