Det var inte på grund av något yttre tecken på att regnskurar skulle falla, som Elia så trosvisst kunde be Ahab förbereda sig för regn. Profeten såg inga moln på himlen. Han hörde inte någon åska. Han uttalade helt enkelt det ord som HERRENS Ande hade förmått honom att uttala som svar på sin egen starka tro. Under hela dagen hade han orubbligt följt Guds vilja och hade uppenbarat sin fullständiga tillit till profetiorna i Guds ord. Och nu, när han hade gjort allt som stod i hans makt att göra, visste han att himlen rikligt skulle ge de välsignelser som förutsagts. Samme Gud som hade sänt torkan hade utlovat ett överflöd av regn som lön för ett rätt handlande. Nu väntade Elia på att det regn skulle komma, som han fått löfte om. I en ödmjuk attityd, ”med ansiktet mellan knäna”, utgöt han sig i bön till Gud för ett ångerfullt Israel.