De, som hade rådgjort med Paulus om, att utföra denna blidkande och tillmötesgående handling, hade inte helt uppfattat den stora fara, som han utsatte sig för. Vid tillfället i fråga fyllde främlingar från alla delar av världen Jerusalems gator, och gladde sig över, att samlas på tempelområdet. Då Paulus, som förverkligande av sin uppgift, hade framburit evangeliet till hedningarna, hade han besökt många av världens största städer, och var välkänd av tusenden, som kommit från utländska städer, för att delta vid högtiden. Genom att visa sig vid templet under en offentlig högtid, riskerade han livet. I flera dagar gick han in och ut ibland tillbedjarna till synes obemärkt; men före utgången av nasaréperioden, då han dryftade de stundande offren med prästen, kände några judar från Asien igen honom. Dessa män hade övervunnits av honom i Efesus’ synagoga, och hade blivit mera och mera förbittrade emot honom, då de bevittnat hans framgångsrika upprättande av en kristen församling i staden. De såg honom nu, där de inte hade trott, att han skulle våga att söka sig - på tempelområdet. Nu var han i deras våld och de beslutade sig för, att låta honom lida för sin frimodighet.