Men när han intar sin plats vid Jesu fötter, lyckas det för honom, att i det egna ondskefulla, syndiga livet se de förfärliga djup av urspårning, till vilka det icke omvända mänskohjärtat kan sjunka. Han uppfångar en glimt av den Syndfries rena karaktär, en glimt av den perfektion, som ges till den ångerfulle, omvände syndaren. Iförd sin Återlösares strålande skrud, sitter han jämte Kristus på himmelska platser. – Manuskript 121, 1902.