Då Jesus lämnade portarna till Pilatus’ gård, lades på Hans slagna och blödande skuldror det kors, som var iordningställt för Barabbas. Två av dennes medbrottslingar skulle avrättas på samma gång som Jesus, och även på dem lades kors. Frälsarens börda var för tung för Honom i det svaga och lidande tillstånd Han befann Sig i. Sedan Påskmåltiden med Sina lärjungar hade Han varken ätit eller druckit. Han hade våndats i Getsemane Örtagård under kampen mot Satans härar. Han hade utstått det nesliga förräderiet och sett Sina lärjungar överge sin Mästare och fly. Han hade blivit förd till Hannas, sedan till Kajfas och därefter till Pilatus. Han hade blivit utsatt för förolämpning efter förolämpning. Två gånger hade Han blivit torterad och gisslad – hela natten hade scen avlöst scen av en sådan karaktär, att det måste sätta en människas själ på det svåraste prov. Kristus hade inte sviktat. Han hade inte sagt ett ord, som inte hade haft till syfte, att förhärliga Gud. Under hela denna skamliga fars, som rättegången varit, hade Han bibehållit Sin värdighet och fasthet. Men då korset lades på Honom, efter att Han för andra gången blivit gisslad, kunde den mänskliga naturen inte uthärda mer. Han förlorade medvetandet under bördan.