De hade inte kommit långt på sin vandring, förrän en främling förenade Sig med dem, men de var så försänkta i sorg och missmod, att de inte iakttog Honom närmare. De fortsatte sitt samtal och gav uttryck åt sina hjärtans tankar. De talade om den undervisning Jesus hade gett, vars innebörd de tycktes oförmögna att förstå. Då de talade om de händelser, som ägt rum, längtade Jesus efter, att kunna trösta dem. Han hade sett deras sorg, Han förstod deras strid och de förvirrade tankar, som kom dem att undra: Kunde denne man, som hade utlämnat Sig Själv till denna förnedring, vara Kristus? De kunde inte lägga band på sina känslor, utan grät. Jesus visste, att deras hjärtan var knutna till Honom med kärlekens band, och Han längtade efter, att torka bort deras tårar och tillföra deras hjärtan glädje och fröjd. Men Han måste först ge dem en lärdom, som de aldrig skulle glömma.