Några hade gjort sina erfarenheter i en grupp religiösa fanatiker som inte hade någon riktig känsla för uppdragets upphöjda karaktär. Den religiösa erfarenheten inom denna grupp bekännande sjunde- dags adventister var inte så tillförlitlig. De hade inga fasta principer som grund för sina handlingar. De var självsäkra och skrytsamma. Deras religion bestod inte av hederliga och pålitliga handlingar, själens sanna ödmjukhet och uppriktig hängivenhet till Gud, utan av impulser, i oväsen och förvirring, kryddat med självupptagenhet och egendomligheter. De hade inte känt nödvändigheten av att iklädas Kristi rättfärdighet, nej, de kunde inte ens känna det. De hade sin egen rättfärdighet, som liknade smutsiga trasor och som Gud inte kunde godkänna. Dessa personer hade ingen kärlek till enighet och harmoni i sitt sätt att handla. De tyckte om oordning. Förvirring, distraherande faktorer och olikhet när det gällde åsikter, det var vad de valde. De var omöjliga att styra och leda, de underordnade sig inte, de vår inte pånyttfödda och inte helgade. Detta inslag av förvirring passade deras odisciplinerade mentalitet. De var en (554) förbannelse för Guds verk och drog skam över sjunde- dags- adventisternas namn.