Gud gav israeliterna anvisningar om att samlas inför Honom på bestämda tidpunkter, på den plats som Han utvalde, helgade, särskilda dagar, då inget onödigt arbete skulle utföras, utan tiden skulle ägnas åt att tänka på de välsignelser som Han hade gett dem. Vid dessa särskilda högtider skulle de ta med sig gåvor, frivilliga offer och tackoffer till Herren, eftersom Han hade välsignat dem. Män och kvinnor som hölls som slavar, främlingen, den faderlöse och änkan, uppmanades att glädja sig över att Gud genom Sin egen underbara kraft hade fört dem ut ur slaveriets träldomsok till att njuta av friheten. Och de uppmanades att inte komma tomhänta inför Herren. De skulle ta med sig tecken på sin tacksamhet mot Gud för de bevis på nåd och de välsignelser som Han ständigt gav dem. De skulle ge gåvor, frivilliga offer och tackoffer till Herren, eftersom Han hade välsignat dem. Dessa offer varierade i förhållande till i hur hög grad givaren uppskattade de välsignelser som han hade förmånen att njuta av. På det sättet utvecklades tydligt karaktärsdragen hos folket. De, som satte ett stort värde på de välsignelser som Gud hade gett dem, gav offer i förhållande till hur mycket de uppskattade dessa välsignelser. De inspirerades till en brinnande kärlek till sin frikostige Välgörare. De vilkas moraliska krafter var bedövade och omtöcknade av själviskhet och en avgudadyrkande kärlek till de förmåner de hade fått ta emot, tog i stället med sig magra offergåvor. På det sättet avslöjades deras hjärtan. (599) Vid sidan av dessa särskilda religiösa festdagar med glädje och fröjd, firades den årliga påskfesten av det judiska folket. Herren slöt det förbundet med dem, att om de var trofasta när det gällde att hålla Hans anspråk heliga, skulle Han välsigna dem i all deras tillväxt och i alla deras händers verk.