I liknelsen om det förlorade fåret framställs Kristi underbara kärlek till de vilsegångna. Han väljer inte att stanna hos dem som tagit emot Hans frälsning, i det att Han utger Sig helt för dem och mottar deras tacksamhet (604) och kärlek. Den sanne herden lämnar flocken som älskar Honom, och går ut i vildmarken, där Han får uthärda vedermöda och möta faror och död, i det att Han söker rädda fåret som har lämnat fållan och som skulle gå under, om inte någon förde det tillbaka. När herden efter ivrigt sökande funnit det förlorade, lämnar Han det inte för att i sin svaghet följa Honom. Nej, trots sin egen trötthet, smärta och hunger, tar Han det ömt i Sina armar, lyfter upp det på Sina skuldror och bär det tillbaka till fållan. Sedan kallar Han på Sina grannar för att de skall glädja sig med Honom över att det förlorade är återfunnet.