Jag minns sista gången jag red ut tillsammans med din hustru, innan hon dog. Hennes börda gällde dig och hennes barn. Hon sade, att hon var fruktansvärt rädd för framtiden, på grund av hennes barn och hennes mans skeptiska inställning. ”Om jag skulle dö”, sade hon, ”och han skulle ge upp sin tro och påverka mina barn till att överge sabbaten, hur förfärligt skulle det inte vara, efter att han har fått så stort ljus och fått ta emot så många bevis! Det är av den anledningen som jag klamrar mig fast vid livet. Det djupa verk har inte utförts i (622) hans själ som skall bevara honom fast förankrad, när frestelserna kommer. O, syster White, det är för min mans och mina barns själars skull som jag måste klamra mig fast vid livet. Och jag vill tala om för dig just här, att jag känner en djup sorg i mitt hjärta över att jag inte i en annan anda tog emot det vittnesbörd som gavs till mig och min man. Jag ser nu att det budskapet till oss var just vad vi behövde. Om vi hade tagit emot det, skulle det ha försatt oss båda i en långt, långt bättre andlig situation, än den vi under en tid har befunnit oss i. Vi var båda stolta och sedan dess har jag känt att jag undvek dig, för jag trodde, att du inte trodde på oss eller litade på oss. Men under de senaste månaderna är denna känsla helt borta och jag har hyst samma tillit, samma närhet, medkänsla och kärlek till dig, som jag hade tidigare i mitt liv. Jag vet emellertid, att min man inte känner det så och det lönar sig inte mycket att tala med honom om dessa saker. Jag är för svag för att framställa saker och ting för honom på det sätt som jag ser dem. Han är också alltför fastlåst i sina tankar och känslor. Jag ville emellertid tala om för dig, att jag har en absolut tilltro till Vittnesbörden och ditt arbete och har länge önskat mig ett tillfälle att kunna berätta detta för dig och jag skall nu känna mig fri. Vill du förlåta mig och mina känslor och ord emot dig? Jag har bedrövat Guds Ande och ibland känt att Han har övergett mig. Nu hyser jag emellertid inte dessa känslor. Jag har inte heller hyst dem sedan någon tid. Jag insåg aldrig faran med att ge uttryck för otro, som jag gjorde för några veckor sedan. Jag hyser stor oro för min make, ty han ger uttryck för otro och jag fruktar att han kommer att överge alltsammans och bli hedning. O, vad jag önskar att jag kunde hjälpa honom!”