De hade inte kommit så långt på sin vandring, förrän de träffade en främling, men de var så upptagna av sin dysterhet och besvikelse, att de inte tittade närmare på honom. De fortsatte sitt samtal och gav uttryck för sitt sinnes tankar. De diskuterade den undervisning som Jesus hade gett och som de inte tycktes kunna förstå. Under det att de samtalade om de händelser som hade ägt rum, längtade Jesus efter att få trösta dem. Han hade sett deras nedstämdhet. Han förstod de motstridiga, förvirrande idéer som kom dem att tänka: Kan denne man, som låtit sig bli så förödmjukad, verkligen vara Messias? De kunde inte hålla tillbaka sin sorg, utan började gråta. Jesus visste att de var knutna till honom i kärlek och han ville torka deras tårar och fylla dem med fröjd och glädje. Men först måste han lära dem något, som de aldrig skulle komma att glömma.