Som utgångspunkt för sin himmelsfärd valde Jesus den plats som så ofta hade helgats av hans närvaro, under det att han vistades bland människorna. Inte Sions Berg, där Davids stad låg, inte Moria Berg, där templet var byggt, skulle äras på detta sätt. Där hade Jesus blivit hånad och förkastad. Där hade nådens vågor, som alltjämt återvände i en starkare ström av kärlek, slagits tillbaka av sinnen som var hårda som klippan. Därifrån hade Jesus trött och med tungt sinne gått ut för att finna vila på Oljeberget. Då Guds härlighet, den heliga Shekinah, hade lämnat det första templet, hade den vilat över det östra berget, som om den inte gärna ville överge den utvalda staden. Så stod nu Jesus på Oljeberget och såg med längtan ut över Jerusalem. Skogsdungarna och skrevorna i berget hade helgats av hans böner och tårar. Dess stup hade genljudit av de triumferande ropen från de skaror som utropade honom till konung. På dess sluttningar hade han funnit ett hem hos Lasarus i Betania. I Getsemane örtagård, vid bergets fot, hade han bedit och kämpat ensam. Från detta berg skulle han stiga upp till himmelen. På dess topp skall hans fötter vila, när han kommer tillbaka. Inte som en sorgernas man, utan som en härlig och segerrik konung kommer han att stå på Oljeberget, under det att hebreiska halleluja-rop, blandade med de icke-judiska folkens hosianna-rop och röster från de återlösta, som en mäktig härskara utfyller det jublande tillropet: Krön honom allas Herre.