Det var inte enbart timlig mat, som upprätthöll Honom under Hans mödosamma liv; utan fullbordandet av det arbete, som Han lämnade det kungliga hovet i Himmelen, för att utföra, stärkte Honom för Hans arbete och lyfte Honom över mänsklighetens nödvändigheter. Att betjäna en själ, som hungrade och törstade efter sanningen, var mer tillfredsställande för Människosonen, än att äta eller dricka. Han tyckte synd om syndare; Han kände i hjärtat av sympati för de stackars samariterna, som kände sin okunnighet och elände, och som ivrigt längtade efter Messias’ tillkomst, som skulle upplysa dem och lära dem den sanna religionen.