Jerusalem hade varit Hans ögonsten, och som en öm far sörjer över en egensinnig son, grät Jesus över Jerusalem. ”Hur kan Jag ge upp Dig! Hur kan Jag se Dig utlämnad till förstörelse och ödeläggelse! Måste Jag släppa Dig, för att Du skall fylla Din missgärnings bägare!” En själ är av sådant värde, att världar i jämförelse med den sjunker ned i obetydlighet; men här höll en hel nation på, att gå förlorad. Då den snabbt nedåtgående solen skulle passera ur sikte i skyn, skulle Jerusalems nåds dag vara till ända. Medan den stora processionen stannade på Olivbergets krön, var det ännu inte för sent för Jerusalem, att omvända sig och bli frälst. Barmhärtighetens ängel vek sedan samman sina vingar, för att kliva ned från den gyllene tronen och ge plats åt rättvisa och en snabbt kommande dom. Men Kristi stora kärlekshjärta vädjade fortfarande för Jerusalem, som hade föraktat all Hans barmhärtighet, föraktat Hans varningar och var på väg, att avsluta sitt orättfärdiga verk, genom att söla händerna i Hans blod. Om Jerusalem bara skulle omvända sig, var det ännu inte för sent. Medan de sista strålarna från den nedgående solen dröjde sig kvar över tempel, torn och gnistrande minaret, skulle inte någon god ängel kunna leda henne till Frälsarens kärlek och avvärja den fruktansvärda undergång, som väntade henne! Vackra och oheliga stad, som hade stenat profeterna, som hade förkastat Guds Son, som låste sig, genom sin obotfärdighet, i träldomens bojor – Din barmhärtighets dag är nästan slut!