Därpå redogjorde Kornelius för sin erfarenhet, och för orden från ängeln, som hade visat sig för honom i synen: ”’För fyra dagar sedan just vid den här tiden, den nionde timmen, var jag här hemma och bad. Och se, en man i skinande kläder stod framför mig och sade: Kornelius, Gud har hört din bön och kommer ihåg dina gåvor. Skicka nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han bor som gäst i garvaren Simons hus vid havet. Då skickade jag genast bud efter dig, och du gjorde väl i att du kom. Nu är vi alla här inför Gud för att höra allt vad Herren har befallt dig att säga.’ Då började Petrus tala: ’Nu förstår jag verklige att Gud inte gör skillnad på människor, utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör.” {Verserna 30-35.} Fastän Gud hade gynnat judarna framför alla andra nationer, var de, i fall de ändå förkastade ljuset, och inte levde upp till sin bekännelse, inte mera upphöjda i hans ögon, än andra folk. De ibland hedningarna, som, i likhet med Kornelius, vördade Gud och verkade för det goda, levde därmed upp till det ljus de hade. Dessa betraktade Gud välvilligt, och deras uppriktiga tjänst godtogs.