Alltså utgöt Paulus sin själs börda på det mest uttrycksfulla sätt, med händerna uträckta mot templet fyllt med avgudar, och avslöjade villfarelserna i atenarnas religion med det klokaste resonemang. Hans ord gick inte att bestrida. Han visade sig vara förtrogen med deras konstverk, deras litteratur och deras religion. Då han pekade på deras statyer och avgudar, tillkännagav han för dem, att Gud inte går att efterlikna med människors avbildningar. Konstverk kan inte framställa ens den svagaste förnimmelse av den oändlige Gudens härlighet. Han påpekade för dem, att deras avbildningar saknade livsanda. De behärskades av mänsklig kraft; de kunde endast röra sig, då människors händer flyttade på dem; och deras tillbedjare stod på alla sätt och vis högre. I det, att han pekade på människornas vackra gestalter i närheten, förklarade han: ”Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi.” {Vers 29.}