Om barn hade ett nära förhållande till sina föräldrar, skulle de kunna anförto sig åt dem. De skulle kunna lätta sitt hjärta genom att berätta för dem om sin glädje och sorg. Så skulle de slippa ifrån många framtida hjärtesorger. När de är så förvirrade, att de inte vet vad som är rätt, borde de lägga fram saken för sina föräldrar precis så som de ser den och be om råd. Kan det finnas några som klarare kan se farorna och peka på dem än gudfruktiga föräldrar? Vem kan förstå sig på deras speciella läggning om inte föräldrarna?