De fick inte bara lära sig att betrakta påven som sin medlare utan ocksåatt lita på sina egna gärningar som ett försoningsmedel för synd. Långa pilgrimsresor, botgöring, reliktillbedjan, byggande av kyrkor, helgedomar och altaren, stora penninggåvor till kyrkan, detta och mycket annat påbjöds för att stilla Guds vrede och vinna hans gunst. Som om Gud skulle vara lik en människa och kunna bli vred över småsaker eller kunna tillfredsställas genom gåvor och botövningar!